Livskraftscentralen i Södra Österbotten
EPO/124/2026
UTLÅTANDE
Svenska lantbruksproducenternas centralförbund SLC r.f. tackar för möjligheten att lämna utlåtande om LUMO-programmet för Österbotten och Södra Österbotten. SLC ställer sig i grunden positivt till att regionerna och dess aktörer samarbetar kring den biologiska mångfalden. Ett gemensamt regionalt program kan fungera som ett viktigt verktyg för att samla aktörer, skapa förståelse och uppmuntra konkreta åtgärder. En förutsättning för SLC:s stöd är dock att programmets genomförande, vilket också betonas i utkastet, bygger på frivillighet. Detta gäller inte enbart samarbetet mellan organisationer och myndigheter, utan särskilt gentemot markägare. Åtgärder som planeras och främjas skall inte vara påtvingande. Markägare som erbjuds olika alternativ som följd av LUMO-programmet bör fritt kunna välja att delta eller inte delta. Detta oberoende om andra markägare i området väljer annorlunda. SLC vill samtidigt betona att LUMO-programmet, såsom en del andra strategier och riktlinjer, inte är ett juridiskt bindande dokument. Detta bör vara tydligt, så att programmets innehåll inte ges en rättsverkan som inte existerar. I detta avseende noterar SLC som positivt att inga åtgärder som planeras i programmet kräver lagändringar för att kunna genomföras.
SLC anser att olika intressegrupper har inkluderats på ett gott sätt i beredningen av programmet. Vad gäller kommande uppdateringar av programmet bör markägare kunna påverka även då. Programmet baserar sig på en gedigen bakgrundsanalys över naturens tillstånd och särdrag i landskapen. Samtidigt ser SLC det som nödvändigt att kunskapsunderlaget bräddas ytterligare. I nuläget konstateras att förekomsten av naturtyper i regionen är delvis osäker på grund av bristfällig information. Det är viktigt att sådana brister erkänns och att beslut inte baseras på bristande information. SLC stöder ett breddat och förbättrat kunskapsunderlag om naturtypernas tillstånd i landskapen.
Programmet har också identifierat så kallade regionala ansvarsarter, vars bevarande betonas. SLC vill betona att ansvarsart termen saknar officiell status i lagstiftningen, och att så bör det även förbli. Användningen av dem som vägledning kan vara ändamålsenlig, men det är viktigt att undvika att de i praktiken börjar användas som bindande kriterier vid planläggning och tillståndsprocesser.
SLC noterar också att kopplingen mellan LUMO-programmet och planläggning i dokumentet är otydlig och potentiellt problematisk. Klustren och åtgärderna som är tänkta att vara frivilliga får inte inkluderas i planläggningen så att de där blir till bindande restriktioner för markägaren. Programmet anges kunna användas som en bakgrundsutredning i planläggning, men saknar i sig rättsverkan. Det är avgörande att LUMO-kluster eller andra programbaserade åtgärder inte via planläggning ges inverkan som begränsar markanvändningen utan rättslig grund. Planläggningen skall beakta mångfaldsfrågor men får inte bli ett indirekt skyddsverktyg, utan skydd bör ske med tydligt stöd i sektorsspecifik lagstiftning, med korrekt process och ersättning. Exempel på sådana verktyg är naturvårdslagens gränsdragningsbeslut. Även i planläggning och skyddsbeslut bör markägare inkluderas och ges en reell möjlighet att påverka i ett tidigt skede.
Som en del av arbetet för naturens mångfald vill SLC uttrycka en försiktigt positiv inställning till utvecklingen av en frivillig marknad för naturvärdeshandel, vilket nämns i programmet. En fungerande och transparent marknad där både köpare och säljare deltar frivilligt kunde öppna upp nya möjligheter för markägare att få ekonomisk nytta av åtgärder som förbättrar den biologiska mångfalden. Samtidigt måste det betonas att sådana modeller aldrig får vara obligatoriska.
Slutligen noterar SLC med viss oro att det i kapitel 5.3 görs återkommande kopplingar mellan skogsbruk och jordbruk och livsmiljöers försämrade tillstånd. Näringarna har format landskapet och naturen i Österbotten i decennier. Det är viktigt att näringarnas påverkan identifieras men också att kommunikationen om näringarna inte blir vinklad. Skogsbruk och jordbruk är redan i dag strikt reglerade och omfattas av många krav som syftar till att skydda miljön. SLC förbinder sig till arbetet för naturens mångfald genom den biodiversitetsfärdplan som organisationen tillsammans med MTK gjort upp. LUMO-programmet kan i sin helhet också vara ett bra verktyg i främjandet av mångfalden. Förhoppningen är att programmets genomförande kunde väcka intresse, samarbete och en positiv anda inom mångfaldsarbetet landskapet. Skogsägares och jordbrukares inkludering i mångfaldsarbete är viktigt för att åstadkomma framsteg. Denna inkludering bör bygga på frivillighet och transparens men framför allt av en igenkännande av primärnäringarnas viktiga funktion i landskapen och samhället.
Åtgärdsdelen av LUMO-programmet är indelat i tematiska helheter enligt olika livsmiljöer (A–G), där varje del förses med en övergripande målsättning samt ett antal åtgärdshelheter. SLC anser att denna struktur är tydlig och ger en bra överblick. Målsättningarna är i stort formulerade med positiva ambitioner om att stärka, förbättra eller minska negativa trender för naturmiljöer, vilket SLC i sig ser som ändamålsenligt. Likaså noterar SLC att flera åtgärder i programmet bygger på idén om att programmet ”bidrar till” olika naturvårdsresultat. I detta sammanhang noterar vi att vissa åtgärder – såsom A1 och D2, som rör skyddsnätverkens utveckling – är formulerade mer deklarativt. Det vore önskvärt att även dessa formuleras i termer av att ”... nätverket är mer ekologiskt representativt...”. Detta vore mer i samma anda som övriga åtgärdshelheter. Ett enhetligt språkbruk stärker programmets trovärdighet och signalerar bättre dess frivilliga karaktär. Åtgärderna bör även kunna förstås som en viljeyttring, inte som ett styrinstrument med egna resurser. Detta bör också reflekteras tydligt i kommunikationen utåt.
Finansieringen av de åtgärder som nämns i LUMO-programmet behandlas endast översiktligt. Enligt SLC:s uppfattning har inte LUMO-programmet egen finansiering för genomförande av åtgärderna. Inkludering av landskapens organisationer och finansiering av programmets åtgärder via redan befintliga finansieringsinstrument såsom METKA, METSO, HELMI och CAP är därför mycket viktigt. SLC understryker vikten av att de medel som anvisas till skydd eller naturvård inte enbart riktas till områden inom de så kallade LUMO-klustren. Även markägare utanför klustren bör ha likvärdiga möjligheter att få tillgång till stöd, exempelvis för frivilligt METSO-skydd. Riktad finansiering får inte leda till ett exkluderande system där enbart vissa områden får resurser för skyddsåtgärder, då detta riskerar skapa orättvisa mellan markägare i olika delar av landskapet.
Vad gäller programmets implementering och organisation, särskilt i helhet G som behandlar samarbete, vill SLC starkt understryka vikten av att bygga på redan existerande strukturer. Det finns i dag ett antal etablerade arbetsgrupper och samarbetsorgan inom METSO-, HELMI- och vattenvårdsarbetet. SLC motsätter sig skapandet av parallella eller överlappande strukturer med liknande uppdrag. Det riskerar att skapa förvirring, ökad byråkrati och ineffektivitet. Om LUMO-programmet ska bli ett praktiskt verktyg i det regionala arbetet bör det integreras med befintliga forum, snarare än att etablera nya.
SLC noterar även att flera åtgärder nämner direkt kontakt eller kommunikation med skogsägare. Det är avgörande att sådana informationsinsatser planeras och genomförs i nära samarbete med markägarorganisationer, såsom skogsvårdsföreningarna och producentförbunden. Informationskampanjer som initieras av myndigheter bör inte ske utan dialog med branschen, då skogsägare i regel kan anses vara mer mottagliga till den informationen som kommer från bekanta aktörer inom rådgivningen. Existerande strukturer för rådgivning bör därför i första hand användas, i stället för att skapa parallella informationskanaler.
Kommentarer om enskilda åtgärder
A1.2 / D2.2
SLC anser att formuleringen kring utveckling av helhetsplanering bör förtydligas, nuvarande formulering antyder på att man önskar främja skydd via planläggning. SLC stöder inte en sådan formulering. Om det är fråga om ett separat planeringsarbete med bör detta anges tydligare. Intrycket av planläggning förstärks ytterligare av att det i åtgärden nämns att man går igenom generalplaners skyddsbeteckningar för att eventuellt genomföra skydd. Det är särskilt viktigt att dessa planbeteckningar hålls uppdaterade. Planbeteckningar för områden där skyddsvärden saknas eller skyddsområden av olika orsaker inte uppstår måste tas bort så att de inte begränsar markanvändningen. SLC betonar att skyddsåtgärder alltid måste vara välgrundade i lagstiftning och föregås av markägarens inkludering samt att skälig ersättning enligt lag betalas ut.
A 2.1 / D1.6
Numreringen på sida 9 är avvikande från sida 8 trots att det gäller samma åtgärd. Dessa åtgärder kan potentiellt leda till begränsningar för markägaren. SLC anser att det är avgörande att det i texten tydligare bör framgår vilka åtgärder som grundar sig på paragrafer i naturvårdslagen och vad som baserar sig på frivillighet. Ytterligare bör texten ändras så att man använder identiska termer för naturtyperna som i lagstiftningen. Detta för att undvika oklarheter och trygga rättssäkerheten för markägare.
A3.1
SLC anser att det är viktigt att man ökar viktiga strukturdrag som ökar mångfalden i ekonomiskogar. Användningen av miljöstöd i ekonomiskogar leder ändå i praktiken lätt till att området utesluts från ekonomibruk. Enligt rubriken för åtgärden år målsättningen att främja viktiga särdrag i ekonomiskogar och då är de det ändamålsenligt att åtgärderna inte automatiskt utesluter fortsatt skogsbruk. SLC anser därför att det är viktigt att utveckla lösningar där skogsägare belönas för ökad naturvård, samtidigt som områdets ekonomiska bruk kan fortsätta.
A3.2 / B2.2
SLC efterlyser tydlighet om vilka åtgärder som avses då man ämnar vidta åtgärder för att minska på belastningen. Det är en väsentlig skillnad i om åtgärden handlar om informationskampanjer eller om man eftersträvar restriktioner. SLC förutsätter att programmets frivillighet återspeglas även i denna punkt och att åtgärderna inte leder till generella förbud. Arbetet bör ske i dialog med markägare och i samverkan med rådgivningsorganisationer. Klarhet i vilka åtgärder man syftar på, minskar på misstron mot programmet och ökar så programmets positiva påverkan på naturen.
A3.4
SLC anser att denna åtgärd bör preciseras. Att kategoriskt förlänga omloppstid är inte alltid lämpligt, t.ex. med tanke på skogsskador. Formuleringen bör ändras så att det framgår att omloppstid kan förlängas på lämpliga objekt, och alltid med beaktande av skogsägarens målsättningar, frivillighet och riskbild. SLC:s föreslår att punkten skrivs om enligt följande: “Vi förlänger omloppstiden för skogar på lämpliga objekt, speciellt på LUMO-livsmiljöklusterområden. Vi informerar om dess betydelse för den biologiska mångfalden mer allmänt. I genomförandet av åtgärden beaktas skogsägarens frivillighet, dennes målsättningar och risken för skogsskador.”
A3.6
SLC anser att åtgärden i sig själv är god men att den är svår att genomföra eftersom projekten är stora och kapitalbindande. Många olika målsättningar och förutsättningar bör sammanföras för att projekten skall bli av. Dessutom förbinder sig markägare till att inte genomföra en del vattenvårdsåtgärder vilket också minskar på intresset och viljan att använda METKA stöd för vård av torvmarksskogar. SLC anser att man bör överväga att också genomföra mindre projekt samt att där beakta vattenvården ändamålsenligt, på så sätt kan man åstadkomma projekt som är lättare att genomföra.
A3.9
SLC framhåller att man i åtgärdsbeskrivningen bör använda exakt samma definitioner och termer som i lagstiftningen då skyddade objekt räknas upp. Om man endast använder liknande formuleringar skapar man snabbt förvirring vilket kan leda till olika tolkningar och tillämpningar på fältet.
A4.1
SLC framhäver vikten av att inkludera aktörer som skogsvårdsföreningarna i förberedandet av dylika projekt. Informationen om skogsbruks och naturvård är naturligt att kommunicera genom de skogliga aktörer som redan har en logisk kontakt med markägare.
A4.2
SLC motsätter sig skapandet av nya forum om motsvarande redan existerar. Existerande samarbetsstrukturer bör förstärkas och användas i stället för att bygga upp parallella strukturer som splittrar resurser och ansvar.
A4.3
SLC anser att data och tillräckligt kunskapsunderlag är viktigt för välgrundade beslut i skogsbruket. Tillräcklig artdata är en förutsättning för att man i skogsbruket skall kunna beakta olika arter enligt bästa förmåga. SLC anser att datat från privata marker i första hand borde tillhöra markägaren och att denna alltid bör ha tillgång till den information som rör dennes egna mark. Det är också viktigt att aktörer inom skogsbranschen har tillgång till behövlig data för planering och utförande av skogsbruksåtgärder. Samtidigt är det viktigt att integritetsfrågor hanteras korrekt och att datadelning sker på transparenta villkor.
A5.1
SLC anser att åtgärdens målsättning är god men efterlyser tydlighet i hur denna åtgärd ska genomföras i praktiken. Formuleringen att man "bevarar vidsträckta enhetliga naturområden och ekologiska nätverk" är diffus, särskilt då den föreslås ske över landskapsgränser. Det är viktigt att beaktandet av nätverk sker utifrån frivillighet och i samverkan med markägare, så att deras rättigheter inte åsidosätts av övergripande regionala målformuleringar.
A5.2
SLC vill hålla fram att dagens skogsvårdsåtgärder redan beaktar naturvården. Lagstiftning och praxis kring avverkningar i häckningstider utvecklas och SLC framhäver att skogsbruk inte kan regleras strängare än andra aktiviteter. SLC påverkar de nationella processerna aktivt för att hitta lösningar som tryggar bedrivande av aktivt skogsbruk och bidrar till rättssäkerhet. SLC anser att LUMO-programmets skrivelse bör anpassas till den nationella processen kring avverkningar i häckningstid.
B. Sötvattensmiljöer och deras stränder
SLC konstaterar inledningsvis att åtgärderna inom helhet B är omfattande, komplexa och i hög grad sektorsövergripande. Flera av åtgärderna kräver samtidig samverkan mellan vattenförvaltning, jordbruk, skogsbruk och markanvändningsplanering. Detta gör det svårt att på förhand bedöma åtgärdernas faktiska konsekvenser, särskilt för markägare och näringsutövning. SLC betonar att genomförandet måste ske stegvis, med tydlig dialog och med lösningar som möjliggör fortsatt produktivt och lönsamt jord- och skogsbruk. För näringarnas del är det viktig att både säkerställa en tillräcklig vattentillgång, men också att uppehålla en tillräcklig dräneringseffekt i dikesinfrastrukturer. Detta bör beaktas i planerandet och genomförandet av åtgärderna.
B2.2 / A3.2
SLC önskar betona vikten av åtgärderna för att minska näringsbelastningen. I åtgärden nämns dock identifiering av belastningsrisk samt vidtagande av behövliga åtgärder, samtidigt som det lämnas aningen öppet hur detta skall göras. SLC anser att åtgärder i första hand bör baseras på rådgivning, planering och frivilliga lösningar, och inte leda till generella restriktioner eller förbud. Markägare bör inkluderas i processen kring hur belastningsrisker identifieras och hanteras.
B2.4/C2.2
Jordbrukets vattenvådsåtgärder i form av skyddszoner bör utvecklas på frivillig basis. SLC betonar att det är viktigt med korrekt och uppmuntrande information framom ytterligare tvingande reglering.
B2.6
SLC betonar att åtgärden måste beakta alla markägare. Åtgärder och planering av vattenvården får inte leda till att skogsbruket försvåras på angränsande marker. Ett projekt får inte skapa indirekta begränsningar för markägare som inte deltar i projektet. Effekterna på hela fastigheter och närområden måste beaktas i planeringen. Ett projekt får inte förhindra skogsbruket på andra marker.
B3.4
SLC anser att det är viktigt att skogliga aktörer alltid inkluderas i projekt som riktas till skogsägare. Så också om man planerar genomföra ett kommunikationsprojekt kring strandskogars betydelse.
B4.5/F1.7/B4.6/D5.1
SLC ser mycket positivt på att programmet tydligt erkänner jakt som ett verktyg för att hantera både invasiva arter och predationstryck som påverkar den biologiska mångfalden. Denna typ av åtgärder kunde enligt SLC ytterligare utvecklas och effektiveras, då de erbjuder konkreta och kostnadseffektiva lösningar som samtidigt engagerar markägare och jägare.
C1.3
SLC ser positivt på att programmet identifierar problematiken kring små objekt som faller utanför miljöavtal på grund av minimistorlekskrav eller bristande lönsamhet. Att säkerställa skötseln av sådana små, men ekologiskt värdefulla objekt via alternativa finansieringskällor, såsom HELMI-programmet, är ändamålsenligt och kan bidra till konkreta resultat.
C2.7
SLC vill betona att en ökning av ekologisk produktion i första hand förutsätter efterfrågan på marknaden. Produktionen kan inte styras enbart genom politiska målsättningar utan att konsumenternas betalningsvilja beaktas. I en fungerade marknad ökar utbudet ifall efterfrågan blir större. Åtgärder bör därför även fokusera på marknadsutveckling och konsumentinformation.
C2.8
SLC anser att denna åtgärd kräver särskild eftertanke. Det är avgörande hur kommunikationen vinklas. Informationsinsatser bör syfta till att öka förståelsen för vad som redan görs inom jordbruket för den biologiska mångfalden, snarare än att ge en förenklad eller negativ bild av näringen. Intresseorganisationer bör involveras tidigt i planeringen.
C2.9
SLC ser denna åtgärd som mycket positiv och något där organisationen gärna bidrar med kunskap i mån av möjlighet. Att lyfta fram goda exempel och visa hur jordbruk och biologisk mångfald kan förenas stärker acceptansen och ökar motivationen bland jordbrukare.
D3.3
SLC delar målsättningen att minska näringsbelastningen till kustvattnen, men konstaterar att åtgärden är komplex och svår att genomföra i praktiken. Avrinningsområdesbaserad planering är kapitalbindande och kräver omfattande samordning och måste ta hänsyn till jord- och skogsbrukets behov av fungerande dränering och vattenhushållning. Åtgärder får inte äventyra näringarnas produktionsförutsättningar.
D5.3
SLC ser detta som en särskilt välmotiverad och konkret åtgärd. Att följa upp effekterna av minskat predationstryck kan ge värdefull kunskap om hur fågelbestånd kan stärkas på ett effektivt sätt. Åtgärden visar på ett pragmatiskt synsätt där aktiv förvaltning används för att uppnå biologiska mål, vilket SLC understöder.
E1.1, E1.2
SLC understryker att planläggningen redan i dag har till uppgift att väga samman olika intressen, inklusive naturvärden. SLC frågar sig därför om det är LUMO-programmets uppgift att sätta upp ytterligare målsättningar för planläggningen. Frivillighet är ett genomgående tema i LUMO-programmet och planläggningen får inte bli ett sätt att göra LUMO-programmets åtgärder bindande. SLC anser att åtgärderna kunde strykas eftersom planläggningen även utan nämnande i LUMO-Programmet skall beakta ekologiska nätverk.
E1.4
SLC betonar att planbeteckningar borde basera sig på objekt som är identifierade som skyddsvärda enligt lag. Beteckningar får inte orsaka onödiga begränsningar för skogsbruk eller annan markanvändning utöver vad t.ex. naturvårdslagen gör. Markägare måste inkluderas tidigt i planprocessen och ges tillräcklig information om hur deras mark berörs. Eventuella begränsningar ska hanteras enligt gällande sektorlagstiftning och ersättas på korrekt sätt.
E2.1
SLC ser positivt på utvecklingen av ekologisk kompensation och anser att detta kan vara ett viktigt verktyg för att möjliggöra naturpositiva lösningar. Samtidigt betonar SLC att ekologisk kompensation bör bygga på frivillighet. Detta frivilliga inslag bör framgå tydligare även i åtgärdsbeskrivningen.
E2.2/G1.4
SLC anser att denna åtgärd är central för att på sikt möjliggöra en fungerande marknad för naturvärden. Tydliga spelregler, transparens och tillräcklig information är grundförutsättningar för att marknaden ska fungera. Markägare måste ha en tydlig och rättssäker möjlighet att delta och få ekonomisk nytta av naturpositiva åtgärder.
E4.1/G3.2
SLC framhåller att all naturdata som samlas in måste vara av god kvalité och det bör i första hand tillhöra markägaren. Markägare bör inkluderas i genomförandet av utredningar och informeras om hur data används.
F1.4
Att engagera privata markägare, jägare och lokala invånare är avgörande för att bekämpningen av invasiva arter ska vara effektiv. Här finns betydande möjligheter till innovativa och kostnadseffektiva lösningar som samtidigt stärker acceptansen för mångfaldsarbetet. Det är viktigt att åtgärderna utformas så att de är enkla att delta i och att ansvarsfördelningen är tydlig.
G1.2
SLC framhåller särskilt vikten av att i första hand använda och vidareutveckla redan existerande och fungerande strukturer, såsom HELMI- och METSO-samarbetsgrupperna samt arbetsgrupper för invasiva arter. Att skapa nya parallella arbetsgrupper med i stort sett samma uppgifter riskerar att leda till fragmentering, oklara ansvarsförhållanden och ökad administrativ börda. Samarbetet bör därför koncentreras till befintliga organ med tydliga mandat.
G2.2
SLC anser att utbildning om biologisk mångfald är viktig, men betonar att innehållet måste vara balanserat, faktabaserat och anpassat till målgruppen. Yrkesgrupper som arbetar med naturen behöver tillräcklig kunskap om mångfaldsfrågor, men utbildningsmaterialet måste också visa förståelse för hur dessa frågor hänger samman med praktiskt jord- och skogsbruk.
G4.1
SLC anser att om städer och kommuner uppmuntras att ta fram egna LUMO-program är det ytterst viktigt att markägare, jordbrukare och skogsbrukare ges minst lika breda möjligheter till delaktighet och påverkan som i landskapens LUMO-arbete. Desto mindre områden desto mera detaljer kan behandlas i planen. Då blir även markägarnas inkludering allt viktigare. SLC anser att åtgärdsbeskrivningen bör ändras så att det tydligt framgår att markägare garanteras bred inkludering och påverkningsmöjligheter under processen.
SVENSKA LANTBRUKSPRODUCENTERNAS CENTRALFÖRBUND SLC R.F.
Mats Holmgård
Biträdande skogsombudsman