Kvalitéten, arbetsplatserna och inhemska matproduktionen tryggas när jordbrukarna får skäligt betalt för sina varor – din mat.
Det finländska jordbrukets inkomster har totalt sett sjunkit markant under hela EU-medlemskapet. Det är jordbruksnäringens största utmaning. Stöden, som egentligen är konsumentstöd för att trygga tillgången till mat till ett rimligt pris, har varit relativt stabila medan produktionskostnaderna, d.v.s. kostnaderna för bl.a. foder, gödsel och energi, stadigt har ökat. Även om producentpriserna har stigit något har dessa inte kompenserat den högre kostnadsnivån. Producenterna skulle gärna ta ut den största delen av sin inkomst från marknaden och inte från stöd om det bara vore möjligt.
I dagens läge räcker producentpriset inte ens tillsammans med stöden att alla gånger täcka produktionskostnaderna på alla gårdar. Förutom en mer sund prisfördelning måste producentens ställning i livsmedelskedjan också förstärkas.
De tyngsta och största arbetsinsatserna inom matkedjan görs på lantgårdarna. Utan högklassiga råvaror finns inte en grund för högklassiga och säkra livsmedel. Trots det får industrin och detaljhandeln till och med över 90 procent av matens pris beroende på produktgrupp.
Det låga producentpriserna motiveras med att en höjning av dem skulle leda till höjningar i konsumentpriset. I verkligheten skulle en nödvändig höjning av producentpriset inte på ett nämnvärt sätt påverka konsumentpriset utan i långa loppet är det det fråga om val av affärsverksamhet.
Konkurrens- och konsumentverkets (KKV) utredning av primärproducenternas ställning i livsmedelskedjan från 2013 gav klara signaler att styrkeförhållandena inom livsmedelskedjan fortsättningsvis bör ses över. Det här är en fråga om SLC kontinuerligt arbetar med i sin intressebevakning.
Så här fördelas konsumentpriset i matkedjan enligt Lukes information framtill år 2016
