Den direkta kritiken var inte så omfattande men ett visst missmod kring regler och åtgärder för att upprätthålla och förbättra miljövården, kanske närmast vattenskyddet, gick inte att ta miste på.

Det finns naturliga förklaringar: Jordbrukarna är inne i en period då de fortfarande kämpar med lönsamhetsproblem. Produktionsinsatser, skatter och avgifter stiger, medan de offentliga anslagen minskar. Prisläget har kanske varit värre, men det är osäkert också nu.

Djurskydds- och miljöaktivister har inte gjort verksamhetsförutsättningarna lättare.

Till saken hör också osäkerheten kring villkoren i den kommande gemensamma jordbrukspolitiken och hur de kommer att påverka våra miljöersättningar efter 2013.

I offentligheten rasar debatten om "förgröning" för fullt med den ena idén vidlyftigare än den andra. Det gröna ligger i tiden hos allmänheten. Frågan om jordbrukets lönsamhet borde få en mer framträdande roll i debatten, men det är förstås inte lika "cool" som att prata om grönt jordbruk.

För att litet klarlägga var som har hänt på vägen ska vi säkert blicka några år tillbaka. Exempelvis till vintern 2008. Då togs nämligen några avgörande steg till beredning av ett nytt miljöpolitiskt program för SLC. Den vintern höll SLC ett omfattande Östersjöseminarium i Helsingfors, som skulle bli startskottet för jordbrukarnas egen intensivkampanj för att förbättra vattenkvaliteten och därmed Östersjöns tillstånd.

Signalen var klar från jordbrukarna: Vi behöver verktyg för att själva kunna vidta åtgärder och vi behöver kunskap och rådgivning för att själva veta hur vi ska göra.

Också representanter för naturskyddarna deltog i seminariet. Målet var att uppnå ett brett samarbete. Förväntningarna var höga, man ansåg att det var möjligt att göra något och att bönderna också den vägen skulle uppnå allmänhetens – kanske till och med aktivisternas – stöd och sympati.

Tankarna från seminariet har helt tydligt satt sin prägel på beredningen av det nu aktuella utkastet till miljöpolitiskt program.

Till saken hör dock också att de finländska böndernas situation överlag var eller åtminstone upplevdes annorlunda ännu vintern 2008.

Vårt miljöstöd ansågs då ännu vila på en rätt stabil grund. Detta fastän seminariedeltagarna redan då fick signaler om att man i samband med den då pågående, så kallade hälsogranskningen av den gemensamma jordbrukspolitiken hade ett omfattande arbete på gång med att fastställa belastningskällor enligt djurenheter ...

Det hade varit en bra höst med den sällsynta kombinationen av bra utbud och goda priser på spannmål. Sakkunskapen talade ännu om en bestående högre nivå på råvarupriserna, det här var innan priserna åter började sjunka.

Husdjurssektorn som var i behov av köpt foder, i synnerhet den enmagade sektorn, var dock hårt drabbad inte bara hos oss men i hela Europa. På grund av stigande gödselpriser fanns det i alla fall ett vaknande intresse för att tillvarata stallgödsel på olika sätt.  Detta trots att Finland fått back på spridningsavtalen i miljöstödet föregående sommar.

Trots svårigheterna för svin och fjäderfä rådde alltså överlag en optimistisk stämning, som i stort sett höll i sig ända till sommaren, då man insåg att priserna åter var i botten och att de inte skulle komma att stiga i första taget.

Har det här med utkastet till miljöpolitiskt program att skaffa? Helt säkert. Man ser ett tydligt samband inom kåren mellan svängningar i den ekonomiska situationen och viljan att satsa på förbättringar. Och det är väl inte så underligt.  Det samma gäller nog viljan att engagera sig i frågor som rör jordbrukets roll i samhället.

Mot den bakgrunden kan man rentav säga att det är imponerande att jordbrukarna inom SLC har hållit fanan högt i beredningen av utkastet till det program som presenterades för kongressen förra veckan.

Motgångarna har i stort sett följt på varandra efter vintern 2008, och fler har utlovats. Det gäller inte bara vikande priser och dyrare produktionsinsatser utan även krav om både djurskydds- och miljöregler, registreringar, högre avgifter för myndigheternas service, samma myndigheter som inte vill kännas vid begångna misstag med fastställande av grundvattenområden ... listan kunde göras betydligt längre.

I fall beredskapen att ta emot nya utmaningar i den situationen kanske inte är den bästa, så är det väl ganska naturligt. Eller som det kom fram under debatten: Snart har vi bara skyddsremsor kvar.

Så när ska man få ägna sig åt vanligt jordbruk i stället?

Saken är bara den att diskussionen om förgröningen kommer att fortsätta. Politikerna vet att det begreppet går hem bland väljarna just nu. I och för sig är det kanske inte så farligt om man samtidigt skulle koncentrera sig på en bättre lönsamhet för jordbruket i arbetet med CAP-reformen. Just nu verkar det emellertid som om alla ser bara ekoarealer, skyddszoner och våtmarker fram för sig. Men det är just därför jordbrukarna själva måste fortsätta att hålla sig framme. Vi vet mycket väl att om vi vänder ryggen till kommer andra att sätta agendan och det kommer knappast att gynna vare sig jordbruket eller matförsörjningen. Det är därför SLC ska ha ett bra miljöpolitiskt program som medlemmarna och de förtroendevalda kan slå upp i, hänvisa till  och använda som verktyg för att visa vägen.

På tal om eko stod i övrigt ungdomsutskottets ordförande Mickel Nyström och SLC-unga på kongressen för några av de vettigaste tankarna som framförts på länge: man kan gå in för ett mer ekologiskt tänkande också i det konventionella jordbruket. Tänk att den unge jordbrukaren Magnus Selenius från Esbo pläderade för en "resursbevarande odlingsform" i en debattartikel i LF för mer än 20 år sedan. Enligt honom kunde det finnas plats för ett sådant jordbruk mellan "ytterligheterna". Året var 1989, det var innan begreppet "integrerad produktion" slagit igenom. 

I sin artikel kommenterade Magnus Selenius också SLC:s första utkast till miljöprogram, som aviserats samma år. I början av det året kunde LF referera ett möte i SLC:s miljöutskott med rubriken "Bönderna måste hålla initiativet i miljödebatten". 

Nu kunde någon kanske använda sådana historiska fakta emot oss och fråga om vi har kommit någon vart. Vi kan svara jakande på den frågan. Det resursbesparande jordbruket har de facto slagit igenom. På ganska kort tid lärde vi oss att ta tillvara stallgödseln på ett mycket effektivare sätt än förr. Vi har också lyckats upprätthålla hyfsade skördenivåer trots kraftigt minskade gödselgivor. Vårt jordbruk är världens renaste. Det är en strålande prestation, tack vare att jordbrukarna tagit egna initiativ när det gäller värnandet om miljön.

Sitsen är kanske inte den lättaste just nu, men bönderna ska själva sätta agendan också i fortsättningen. Vi kämpar på!

Micke Godtfredsen

micke.godtfredsen(at)slc.fi

 

 

 

Vad ska man riktig hålla sig till, frågar säkert en och annan jordbrukare om de regler som säkerhets- och kemikalieverket Tukes ställt upp  för besprutning i närheten av vattendrag.

I januari beslöt Tukes att förbjuda användningen av MCPA närmare än 25 meter från vattendrag.

Några månader senare skulle jordbrukarna i alla fall inte drabbas av sanktioner, fastän de inte skulle följa den regeln. Detta eftersom alla MCPA-förpackningar ännu inte var försedda med instruktioner om de nya begränsningarna – vars vetenskapliga grundlag många med rätta har ifrågasatt.

Nu när en stor del av besprutningarna börjar vara utförda – sista vardagen i juni – kommer Tukes åter ut med ett meddelande där det heter att skyddsavstånden vid besprutning ändras: "I fortsättningen får de flesta växtskyddsmedlen sprutas närmare stranden än tidigare". Däremot ökas skyddsavstånden till vattendrag i samband med odlingar där växtligheten är hög och medlet lätt kan spridas med vinden.

Riktig enkelt är det inte att hålla reda på svängarna i den här dansen.

När det är sagt så heter det också i det senaste pressmeddelandet att Tukes kommer att förtydliga definitionen av vattendrag utifrån den nya vattenlagen "i samråd med ministerierna".

Det finns alltså ett visst fog för att tolka meddelandet som ett tillmöteskommande från Tukes sida. En positiv signal med andra ord, trots att man kan få myror i huvudet med mindre. Den signalen ska producentorganisationerna förstås ta vara på och erbjuda sin sakkunskap åt verket. Då kan man inför nästa års odlingssäsong förvänta sig klara och skäliga direktiv.  – MG