Samtidigt dyker förträngda tragedier, man själv någon gång upplevt eller varit vittne till, åter upp. Det kan exempelvis handla om alkoholmissbruk inom familj, bekantskapskrets och arbetsgemenskap som försvagat förmågan att bedöma och klara av vardagen.

Inom jordbruket verkar problemen ofta kretsa kring par eller familjer som tagit över och som satsar på gården för att höja produktionen. Det är som Lisa helt riktig påpekar långsiktigt tänkande. Man jobbar på för framtiden och får med darr på ribban ekonomin att gå ihop.

Det kan gå bra under några år, men sedan händer något som rubbar balansen, till exempel rasar priserna eller produktionsinsatserna skjuter i höjden. Eller räntorna stiger. Det kan också handla om ett sjukdomsfall, en olycka eller så börjar orken tryta.

Man klarar kanske första bakslaget, men så kommer det andra och det tredje...

Några jordbruk klarar sig med hjälp av skuldsanering, men det gjorde inte Lisas. I den period vi är inne i just nu tyder faktiskt en hel del på att fler och fler gårdar kommer i ett läge som de inte kan ta sig ur ens med hjälp av skuldsanering.

På köttgårdarnas krismöte i Helsingfors i oktober kom det till exempel fram att många gårdar som investerat, till exempel när marknaden verkat gynnsam, har råkat i stora svårigheter efter att köttpriserna rasat, samtidigt som exempelvis bygg-, foder- och maskinkostnader stigit. En del av de här gårdarna är redan i en sådan situation i dag att skuldsanering inte kan rädda dem.

En ung köttproducent från norra Finland kunde berätta om sin verklighet på mötet: hon och hennes make hade tagit över en gård i början av millenniet, investerat och röjt åker, men tacket är att gården i dag producerar med förlust.

Efter att ha läst Lisas berättelse i förra veckans LF får den unga producentens vittnesmål från i höstas en än mer dramatisk dimension: har producenten från norra Finland det framför sig, som Lisa gått igenom?

Några konkreta löften om förbättringar kom inte fram på krismötet. De åtgärder som föreslogs har stötts och blötts flera gånger om.

Må Lisas berättelse således vara en signal till dem som märker att allt inte står rätt till att söka hjälp för att genomgå sin situation och vidta åtgärder.

Må berättelsen likaså vara en signal till dem som funderar på större satsningar att gå igenom läget ännu en gång. Finns det andra sätt att utveckla sitt jordbruk än att skuldsätta sig upp över öronen med investeringar? Kan man klara arbetsmängden, som oundvikligen ökar totalt sett fastän mängden per producerad enhet kanske minskar?

På Helsingfors universitets verksamhetsenhet i S:t Michel – känd som Ruraliainstitutet – sade man redan i början på nittiotalet inför vårt EU-medlemskap att talet om de stora enheterna som en förutsättning för att klara sig i unionen är en myt. Det påstående har av allt att döma bekräftats med tiden, åtminstone i någon mån. Det torde nu, snart tjugo år senare finnas tillräckligt med vittnesmål om att storleken inte har något att göra med hur de enskilda jordbruken mår, eller åtminstone människorna som driver dem.

Allt är inte dömt att misslyckas, det finns sådana som klarar sig bra till och med nu trots de låga producentpriserna, vilket också kom fram på köttmötet i oktober.

Men man borde gå igenom sitt läge på allvar, och när man gör det så betyder det också att man måste inse sina begränsningar och erkänna verkligheten i tid. Hur är det exempelvis med stresståligheten? Kan den som inte är van med stora skulder leva med skulder i miljonklassen?

Inom producentrörelsen har vi framhållit upprätthållandet av familjejordbruket som principiellt viktigt. Det är naturligtvis med rätta.

Samtidigt så investerar gårdarna med hjälp av kalkyler och investeringsstöd, en utveckling som också industrin backar upp eftersom den vill ha större volymer från färre platser för att få ner kostnaderna. Producenterna utlovas merpris, samtidigt som man utgår från att produktionskostnaderna per enhet sjunker med större volymer.

Mycket tyder i alla fall på att för att kunna uppnå kännbara kostnadsinbesparingar med hjälp av volymen så ska en enskild gård upp i en helt annan storlek än dem vi är vana med i Finland. Eftersom lånepengar i vilket fall som helst behövs för investeringar blir gårdarna dessutom betydligt känsligare för svängningar på marknaden, vilket Lisa också passar på att påpeka.

Och vad hjälper det att man kan producera billigare i stor skala om marknaden rasar och priserna sjunker i takt därmed? Det fick vi exempelvis uppleva under mjölkkrisen för något år sedan, och den drabbade ändå Finland lindrigt i jämförelse med producenter i flera andra europeiska länder.

Det är i alla fall den kalla sanningen att när vi inom jordbruket väljer att gå in i ekorrhjulet, så tvingas vi troligtvis leva med att fall som Lisas blir allt vanligare. Den agrara stordriftens och investeringarnas Mecka i de nordiska länderna Danmark upplevde 83 konkurser inom jordbruket från januari till november i fjol.

Under åttiotalet då det danska jordbruket gick igenom en svår kris talade man ofta om självmord. Det är inte så vanligt mer i motsats till Frankrike där cirka 800 jordbrukare begår självmord årligen.

En orsak till att danskarna kanske inte tar konkurserna så personligt längre kan vara att de ha vant sig med att köpa och sälja gårdar och med att grunda bolag kring sin produktion. Dessutom beror svårigheterna ofta på beslut som fattats utanför jordbruket.

Ett företag med flera ägare som går i konkurs upplevs kanske inte som en personlig katastrof på samma sätt som när man tvingas ge avkall på släktens hemgård. Fastän den upplevelsen är säkert individuell den också.

Det är i alla fall som Lisa säger i sin berättelse, att det ska vara tillåtet – också inom kåren, inom släkten och bland grannarna, go' vänner – att ge upp och att krascha.

Detta i synnerhet som mycket just nu tyder på att konkurserna kommer att bli vanligare. Att föredra är i alla fall att jordbrukarna söker hjälp i tid.

När det gäller lönsamheten överlag inom näringen har vi väl så småningom lärt oss att det är hopplöst att vädja till de följande ledens ansvar i kedjan. Det är politiska beslut som behövs för att stärka producenternas förhandlingsposition.

 

Micke Godtfredsen

micke.godtfredsen(at)slc.fi

 

 

Förhandsröstningen har avslutats och för dem som inte har utnyttjat den möjligheten är det åter dags att påverka valet av landets följande president.

Det är viktigt att landsbygden deltar minst lika flitigt i det här valet som i andra val. Presidenten har förvisso inte avgörande inflytande på den landsbygdspolitik som förs i detta land, utan i det här sammanhanget är det närmast rollen av opinionsbildare som har betydelse. Det är därför landsbygden måste rösta och därmed påminna den kommande presidenten om sin existens oavsett vem av de två som väljs, Sauli Niinistö eller Pekka Haavisto.

Det tjänar ingenting till att på den är platsen peka ut en favorit. Båda kandidaterna har sina bättre och sämre sidor, och båda är säkert kapabla att sköta uppdraget. För landsbygden är det viktigaste att göra en markering. Gå därför och rösta, den som inte redan gjort det. – MG