Ledaren 3.2.2012; Sök hjälp i tid!
I förra veckans nummer berättade en producent under det fingerade namnet ”Lisa” om hur utbrändhet och därav följande alkoholmissbruk tillsammans med ekonomiska svårigheter slutligen gått så långt att både gård och äktenskap splittrats. Lisa är nu sjukskriven och på rehabilitering, men det finns ännu processer i fallet som inte nått en lösning. Ändå har Lisa kommit fram till att det är viktigt att hon berättar sin historia och därmed hjälper andra att inse sin egen verklighet och att eventuellt göra något åt den innan det är för sent. Att läsa Lisas historia är nästan som att på nära håll uppleva de värsta farhågorna förverkligade: de skräckscenarier som spökar i bakgrunden hos många jordbrukare, i synnerhet med stor arbetsbörda och ekonomiska problem, har Lisa gått igenom, flera av dem på en gång.Samtidigt dyker förträngda tragedier, man själv någon gång upplevt eller varit vittne till, åter upp. Det kan exempelvis handla om alkoholmissbruk inom familj, bekantskapskrets och arbetsgemenskap som försvagat förmågan att bedöma och klara av vardagen.
Inom jordbruket verkar problemen ofta kretsa kring par eller familjer som tagit över och som satsar på gården för att höja produktionen. Det är som Lisa helt riktig påpekar långsiktigt tänkande. Man jobbar på för framtiden och får med darr på ribban ekonomin att gå ihop.
Det kan gå bra under några år, men sedan händer något som rubbar balansen, till exempel rasar priserna eller produktionsinsatserna skjuter i höjden. Eller räntorna stiger. Det kan också handla om ett sjukdomsfall, en olycka eller så börjar orken tryta.
Man klarar kanske första bakslaget, men så kommer det andra och det tredje...
Några jordbruk klarar sig med hjälp av skuldsanering, men det gjorde inte Lisas. I den period vi är inne i just nu tyder faktiskt en hel del på att fler och fler gårdar kommer i ett läge som de inte kan ta sig ur ens med hjälp av skuldsanering.
På köttgårdarnas krismöte i Helsingfors i oktober kom det till exempel fram att många gårdar som investerat, till exempel när marknaden verkat gynnsam, har råkat i stora svårigheter efter att köttpriserna rasat, samtidigt som exempelvis bygg-, foder- och maskinkostnader stigit. En del av de här gårdarna är redan i en sådan situation i dag att skuldsanering inte kan rädda dem.
En ung köttproducent från norra Finland kunde berätta om sin verklighet på mötet: hon och hennes make hade tagit över en gård i början av millenniet, investerat och röjt åker, men tacket är att gården i dag producerar med förlust.
Efter att ha läst Lisas berättelse i förra veckans LF får den unga producentens vittnesmål från i höstas en än mer dramatisk dimension: har producenten från norra Finland det framför sig, som Lisa gått igenom?
Några konkreta löften om förbättringar kom inte fram på krismötet. De åtgärder som föreslogs har stötts och blötts flera gånger om.
Må Lisas berättelse således vara en signal till dem som märker att allt inte står rätt till att söka hjälp för att genomgå sin situation och vidta åtgärder.
Må berättelsen likaså vara en signal till dem som funderar på större satsningar att gå igenom läget ännu en gång. Finns det andra sätt att utveckla sitt jordbruk än att skuldsätta sig upp över öronen med investeringar? Kan man klara arbetsmängden, som oundvikligen ökar totalt sett fastän mängden per producerad enhet kanske minskar?
På Helsingfors universitets verksamhetsenhet i S:t Michel – känd som Ruraliainstitutet – sade man redan i början på nittiotalet inför vårt EU-medlemskap att talet om de stora enheterna som en förutsättning för att klara sig i unionen är en myt. Det påstående har av allt att döma bekräftats med tiden, åtminstone i någon mån. Det torde nu, snart tjugo år senare finnas tillräckligt med vittnesmål om att storleken inte har något att göra med hur de enskilda jordbruken mår, eller åtminstone människorna som driver dem.
Allt är inte dömt att misslyckas, det finns sådana som klarar sig bra till och med nu trots de låga producentpriserna, vilket också kom fram på köttmötet i oktober.
Men man borde gå igenom sitt läge på allvar, och när man gör det så betyder det också att man måste inse sina begränsningar och erkänna verkligheten i tid. Hur är det exempelvis med stresståligheten? Kan den som inte är van med stora skulder leva med skulder i miljonklassen?
Inom producentrörelsen har vi framhållit upprätthållandet av familjejordbruket som principiellt viktigt. Det är naturligtvis med rätta.
Samtidigt så investerar gårdarna med hjälp av kalkyler och investeringsstöd, en utveckling som också industrin backar upp eftersom den vill ha större volymer från färre platser för att få ner kostnaderna. Producenterna utlovas merpris, samtidigt som man utgår från att produktionskostnaderna per enhet sjunker med större volymer.
Mycket tyder i alla fall på att för att kunna uppnå kännbara kostnadsinbesparingar med hjälp av volymen så ska en enskild gård upp i en helt annan storlek än dem vi är vana med i Finland. Eftersom lånepengar i vilket fall som helst behövs för investeringar blir gårdarna dessutom betydligt känsligare för svängningar på marknaden, vilket Lisa också passar på att påpeka.
Och vad hjälper det att man kan producera billigare i stor skala om marknaden rasar och priserna sjunker i takt därmed? Det fick vi exempelvis uppleva under mjölkkrisen för något år sedan, och den drabbade ändå Finland lindrigt i jämförelse med producenter i flera andra europeiska länder.
Det är i alla fall den kalla sanningen att när vi inom jordbruket väljer att gå in i ekorrhjulet, så tvingas vi troligtvis leva med att fall som Lisas blir allt vanligare. Den agrara stordriftens och investeringarnas Mecka i de nordiska länderna Danmark upplevde 83 konkurser inom jordbruket från januari till november i fjol.
Under åttiotalet då det danska jordbruket gick igenom en svår kris talade man ofta om självmord. Det är inte så vanligt mer i motsats till Frankrike där cirka 800 jordbrukare begår självmord årligen.
En orsak till att danskarna kanske inte tar konkurserna så personligt längre kan vara att de ha vant sig med att köpa och sälja gårdar och med att grunda bolag kring sin produktion. Dessutom beror svårigheterna ofta på beslut som fattats utanför jordbruket.
Ett företag med flera ägare som går i konkurs upplevs kanske inte som en personlig katastrof på samma sätt som när man tvingas ge avkall på släktens hemgård. Fastän den upplevelsen är säkert individuell den också.
Det är i alla fall som Lisa säger i sin berättelse, att det ska vara tillåtet – också inom kåren, inom släkten och bland grannarna, go' vänner – att ge upp och att krascha.
Detta i synnerhet som mycket just nu tyder på att konkurserna kommer att bli vanligare. Att föredra är i alla fall att jordbrukarna söker hjälp i tid.
När det gäller lönsamheten överlag inom näringen har vi väl så småningom lärt oss att det är hopplöst att vädja till de följande ledens ansvar i kedjan. Det är politiska beslut som behövs för att stärka producenternas förhandlingsposition.
Micke Godtfredsen
micke.godtfredsen(at)slc.fi
Åter dags att rösta
Förhandsröstningen har avslutats och för dem som inte har utnyttjat den möjligheten är det åter dags att påverka valet av landets följande president.
Det är viktigt att landsbygden deltar minst lika flitigt i det här valet som i andra val. Presidenten har förvisso inte avgörande inflytande på den landsbygdspolitik som förs i detta land, utan i det här sammanhanget är det närmast rollen av opinionsbildare som har betydelse. Det är därför landsbygden måste rösta och därmed påminna den kommande presidenten om sin existens oavsett vem av de två som väljs, Sauli Niinistö eller Pekka Haavisto.
Det tjänar ingenting till att på den är platsen peka ut en favorit. Båda kandidaterna har sina bättre och sämre sidor, och båda är säkert kapabla att sköta uppdraget. För landsbygden är det viktigaste att göra en markering. Gå därför och rösta, den som inte redan gjort det. – MG
Viktigt att hela Finland hålls som LFA-område
För Finland är det i första hand viktigt att hela landet är LFA-område. Det anser SLC:s förbundsstyrelse som diskuterade beredningen av CAP-reformen, numera kallad CAP-2020 på sitt senaste möte.
I de delar av reformen som handlar om den andra pelaren har EU-kommissionen föreslagit övre gränser för LFA-stödet på 250 euro per hektar och 300 euro för bergsområden. De här gränserna ska enligt kommissionen bli absoluta, medan vi i dagens LFA-stöd talar om genomsnittliga nivåer. Nivåerna är enligt SLC för låga med tanke på de klimatförutsättningar under vilka de finländska jordbrukarna har att konkurrera med andra EU-producenter.
SLC-styret kan inte heller gå med på kommissionens krav på en sänkning av LFA-stödet ovanför en viss areal. Motiveringen är att Finland har rätt till LFA-stöd på grund av klimatet. De enskilda gårdarna har därmed samma svårigheter på sin areal oavsett storleken.
SLC anser vidare att LFA-stödet bör utbetalas enligt den areal som ingår i förbindelsen. Areal kan tas med i förbindelsen enligt fastslagna principer, det vill säga åkrar som odlats av hävd och åkrar som ingått på vår väntelista från 2004. Den nuvarande regeln om en övre åldersgräns bör finnas kvar i LFA-stödet anser SLC.
Kommissionens krav på att stödet i framtiden utbetalas först efter att kontrollerna utförts kan SLC inte gå med på. Nuvarande praxis med förskott, så att LFA-stödet delas upp i två utbetalningar bör bibehållas.
När det gäller miljöstödet i CAP-reformen så bör nuvarande strukturen med miljöstödsprogram bibehållas, anser SLC.
- Basmiljöstödet ger alla intresserade jordbrukare möjlighet att göra en miljöinsats utöver de normala villkoren, är motiveringen. Vill man styra miljöinsatserna är detta möjligt genom tilläggsåtgärder eller specialmiljöstöd.
Miljöstödet bör liksom LFA-stödet utbetalas enligt den areal som ingår i förbindelsen. I motsats till LFA-stödet anser SLC dock att åldersgränserna för miljöstödet kan avskaffas.
SLC motsätter sig kommissionens förslag att placera den ekologiska produktionen i en egen grupp utanför miljöstödet. Miljöstöd bör kunna utbetalas till ekoproduktionen också i fortsättningen. Blir den ekologiska sektorn en egen grupp innebär det bara mer förvaltning och övervakning.
I kommissionens förslag ingår också att införa miljöelement i det direkta gårdsstödet. Det kan SLC i sig omfatta i fall miljöelementen är anpassade till finländska förhållanden. I det sammanhanget anser SLC att kommissionens krav på tre odlingsväxter på en gård inte ska behöva gälla områden med LFA-status. Där skulle nuvarande krav på två grödor med vissa undantag räcka.
När det gäller kommissionens förslag om en andel ekologiska områden på minst 7 procent på varje gård tycker SLC andelen bör vara lägre på LFA-områden.
SLC kan inte heller omfatta att EU:s vattenskyddsdirektiv ska vara ett tvärvillkor i gårdsstödet.
Till kommissionens förslag om att rikta en del av det direkta stödet till unga jordbrukare ställer SLC sig positivt. Som utbetalningsgrund bör dock hela den unga jordbrukares odlingsareal användas, inte bara landets gårdsvisa genomsnittsareal så som kommissionen nu föreslår. Det här skulle vara motiverat i och med att stödet utbetalas under högst fem år och så länge jordbrukaren eller äkta hälften är under 40 år.
Också när det gäller förslaget att rikta stöden till aktiva odlare håller SLC med. Styrelsen påpekar dock att definitionen på en aktiv odlare bör vara nationell.
Kommissionens förslag om skilda villkor för ett stöd till små gårdar bör vara frivilligt enligt SLC. Så som förslaget nu är utformat leder det bara till mer byråkrati och till dubbla stödsystem.
Vidare framhåller SLC att en del produktionsgrenar fortfarande är beroende av produktionskopplade stöd. Således betalas produktionskopplat EU-stöd i Finland för mjölkproduktion samt nötkött och får samt för odling av stärkelsepotatis och för protein- och oljeväxter. SLC kräver att Finland således bör ingå i den grupp av medlemsländer som får betala ut mer än tio procent av de direkta stöden som produktionsbundna stöd.
När det gäller nationella regler, till exempel avträdelsesystem inom jordbruket under följande programperiod, så beror möjligheterna på vad kommissionen tillåter i kommande regler för statsstöd. SLC påminner om att avträdelsesystemet är en av de viktigaste jordbrukspolitiska åtgärderna för att få in unga jordbrukare i näringen.
SLC påminner vidare om att Finland sedan EU-inträdet använt nationellt stöd för att kompensera bristerna i de EU-finansierade stöden. Kommissionens förslag till CAP-reform minskar inte på något sätt behovet av nationella stöd, tvärtom leder förslaget till ett större behov av nationella lösningar för att jordbruksproduktionen ska kunna bibehållas i hela EU.
Kommissionens förslag bygger vidare på att ett register med stödrätter byggs upp för varje medlemsland. Men ett sådant register har Finland redan byggt upp. SLC motsätter sig att nuvarande register med stödrätter dras in och ett nytt bildas våren 2014. Det skulle innebära extra byråkrati och skapa oreda på bland annat arrendemarknaden.
SLC-styret kan inte heller gå med på kommissionens krav på en sänkning av LFA-stödet ovanför en viss areal. Motiveringen är att Finland har rätt till LFA-stöd på grund av klimatet. De enskilda gårdarna har därmed samma svårigheter på sin areal oavsett storleken.
SLC anser vidare att LFA-stödet bör utbetalas enligt den areal som ingår i förbindelsen. Areal kan tas med i förbindelsen enligt fastslagna principer, det vill säga åkrar som odlats av hävd och åkrar som ingått på vår väntelista från 2004. Den nuvarande regeln om en övre åldersgräns bör finnas kvar i LFA-stödet anser SLC.
Kommissionens krav på att stödet i framtiden utbetalas först efter att kontrollerna utförts kan SLC inte gå med på. Nuvarande praxis med förskott, så att LFA-stödet delas upp i två utbetalningar bör bibehållas.
När det gäller miljöstödet i CAP-reformen så bör nuvarande strukturen med miljöstödsprogram bibehållas, anser SLC.
- Basmiljöstödet ger alla intresserade jordbrukare möjlighet att göra en miljöinsats utöver de normala villkoren, är motiveringen. Vill man styra miljöinsatserna är detta möjligt genom tilläggsåtgärder eller specialmiljöstöd.
Miljöstödet bör liksom LFA-stödet utbetalas enligt den areal som ingår i förbindelsen. I motsats till LFA-stödet anser SLC dock att åldersgränserna för miljöstödet kan avskaffas.
SLC motsätter sig kommissionens förslag att placera den ekologiska produktionen i en egen grupp utanför miljöstödet. Miljöstöd bör kunna utbetalas till ekoproduktionen också i fortsättningen. Blir den ekologiska sektorn en egen grupp innebär det bara mer förvaltning och övervakning.
I kommissionens förslag ingår också att införa miljöelement i det direkta gårdsstödet. Det kan SLC i sig omfatta i fall miljöelementen är anpassade till finländska förhållanden. I det sammanhanget anser SLC att kommissionens krav på tre odlingsväxter på en gård inte ska behöva gälla områden med LFA-status. Där skulle nuvarande krav på två grödor med vissa undantag räcka.
När det gäller kommissionens förslag om en andel ekologiska områden på minst 7 procent på varje gård tycker SLC andelen bör vara lägre på LFA-områden.
SLC kan inte heller omfatta att EU:s vattenskyddsdirektiv ska vara ett tvärvillkor i gårdsstödet.
Till kommissionens förslag om att rikta en del av det direkta stödet till unga jordbrukare ställer SLC sig positivt. Som utbetalningsgrund bör dock hela den unga jordbrukares odlingsareal användas, inte bara landets gårdsvisa genomsnittsareal så som kommissionen nu föreslår. Det här skulle vara motiverat i och med att stödet utbetalas under högst fem år och så länge jordbrukaren eller äkta hälften är under 40 år.
Också när det gäller förslaget att rikta stöden till aktiva odlare håller SLC med. Styrelsen påpekar dock att definitionen på en aktiv odlare bör vara nationell.
Kommissionens förslag om skilda villkor för ett stöd till små gårdar bör vara frivilligt enligt SLC. Så som förslaget nu är utformat leder det bara till mer byråkrati och till dubbla stödsystem.
Vidare framhåller SLC att en del produktionsgrenar fortfarande är beroende av produktionskopplade stöd. Således betalas produktionskopplat EU-stöd i Finland för mjölkproduktion samt nötkött och får samt för odling av stärkelsepotatis och för protein- och oljeväxter. SLC kräver att Finland således bör ingå i den grupp av medlemsländer som får betala ut mer än tio procent av de direkta stöden som produktionsbundna stöd.
När det gäller nationella regler, till exempel avträdelsesystem inom jordbruket under följande programperiod, så beror möjligheterna på vad kommissionen tillåter i kommande regler för statsstöd. SLC påminner om att avträdelsesystemet är en av de viktigaste jordbrukspolitiska åtgärderna för att få in unga jordbrukare i näringen.
SLC påminner vidare om att Finland sedan EU-inträdet använt nationellt stöd för att kompensera bristerna i de EU-finansierade stöden. Kommissionens förslag till CAP-reform minskar inte på något sätt behovet av nationella stöd, tvärtom leder förslaget till ett större behov av nationella lösningar för att jordbruksproduktionen ska kunna bibehållas i hela EU.
Kommissionens förslag bygger vidare på att ett register med stödrätter byggs upp för varje medlemsland. Men ett sådant register har Finland redan byggt upp. SLC motsätter sig att nuvarande register med stödrätter dras in och ett nytt bildas våren 2014. Det skulle innebära extra byråkrati och skapa oreda på bland annat arrendemarknaden.
Betalande EU-länder vill pruta på långtidsbudget
EU-kommissionens förslag till långtidsbudget för perioden 2014-2020 måste bantas ytterligare med omkring nio procent, anser flera av EU:s betalande medlemsländer. Huruvida detta inverkar på jordbrukets budget, beror på de fortsatta förhandlingarna.
EU-ländernas europaministrar diskuterade långtidsbudgeten vid det allmänna rådets möte i Bryssel senaste fredag. Finland representerades av europaminister Alexander Stubb, som stödde de andra nettobetalande EU-ländernas krav på nya sparåtgärder.
Tyskland är EU:s största nettobetalare och följaktligen krävde utrikesminister Guido Westerwelle en nedskärning av EU-kommissionens budgetförslag med cirka nio procent.
Enligt minister Westerwelle borde kommissionens förslag på 1.083 miljarder euro sänkas med 100 miljarder euro. Det tyska kravet stöddes av Österrike, Storbritannien, Sverige och Nederländerna. Men också Frankrikes, Finlands och Tjeckiens europaministrar uttalade sig för entydiga nedskärningar i kommissionens förslag till budgetram, dock utan att nämna några siffror.
Jordbrukets andel av kommissionens förslag omfattar 382 miljarder euro. Westerwelle ville inte uttala sig om risken för en nedskärning av jordbrukets ramar. Detta får förhandlingarna visa, sade Westerwelle.
Holland kräver en ytterligare nedskärning av jordbrukets anslag med åtta procent. Storbritannien vidhåller behovet av en omfördelning av jordbruksstöden så att gårdsstöden flyttas till landsbygdsstöden inom den andra pelaren.
Fastän Frankrike vill pruta på de allmänna budgetramarna, anser regeringen i Paris att jordbruket bör skonas från nedskärningar. Den franske europaministern Jean Leonetti betonade att jordbruket skapar arbetsplatser. Utan tillräckliga CAP-medel går det inte.
Flera av de tunga EU-länderna kritiserade också EU-kommissionen för att utgifter för agrara kriser och marknadsordningar har budgeterats utanför själva jordbrukskapitlet. Detta försämrar insynen i budgeten, klagade delegationerna.
Vid sidan av Frankrike, talade emellertid också Polen, Irland, Spanien, Italien och Rumänien för att jordbrukets budget bör godkännas enligt EU-kommissionens förslag.
Mötet leddes av Danmarks europaminister Nicolai Halby Wammen, som hade frågat ut varje EU-delegation om de samtycker till EU-kommissionens förslag till budgetram. Länder som inte samtycker, ombads ge ett eget förslag till en lämplig nivå.
Många länder betonade sin tillfredsställelse med kommissionens linje. Enligt flera delegationer sparar de nationella regeringarna kraftigt. EU-budgeten är i många fall ländernas enda möjlighet att genomföra investeringar för att skapa arbetsplatser.
Länderna betecknade kommissionens förslag som en miniminivå utan prutmån. Flera östeuropeiska länder passade på att kräva en snabbare utjämning av gårdsstöden till förmån för jordbrukarna i de nya medlemsländerna.
Spaniens europaminister Iñigo Méndez de Vigo betecknade kommissionens förslag som en god kompromiss som EU bör kunna leva med. Han tillade att det inte finns utrymme för nedskärningar inom områden som samhörighet och jordbruk.
Diskussionen vid det allmänna rådets möte kan betecknas som en orienteringsdebatt. Arbetet med den långsiktiga budgeten väntas pågå hela året på ministernivå. Det danska ordförandeskapet siktar på att under våren ta fram en solid grund för en diskussion om budgetramen vid Europeiska rådets möte i juni.
Den långsiktiga budgetramen spelar en viktig roll för diskussionerna om den kommande CAP-reformen. EU-länderna kan inte gå in på detaljer om jordbrukspolitiken innan de ekonomiska ramarna är fastslagna.
Tyskland är EU:s största nettobetalare och följaktligen krävde utrikesminister Guido Westerwelle en nedskärning av EU-kommissionens budgetförslag med cirka nio procent.
Enligt minister Westerwelle borde kommissionens förslag på 1.083 miljarder euro sänkas med 100 miljarder euro. Det tyska kravet stöddes av Österrike, Storbritannien, Sverige och Nederländerna. Men också Frankrikes, Finlands och Tjeckiens europaministrar uttalade sig för entydiga nedskärningar i kommissionens förslag till budgetram, dock utan att nämna några siffror.
Jordbrukets andel av kommissionens förslag omfattar 382 miljarder euro. Westerwelle ville inte uttala sig om risken för en nedskärning av jordbrukets ramar. Detta får förhandlingarna visa, sade Westerwelle.
Holland kräver en ytterligare nedskärning av jordbrukets anslag med åtta procent. Storbritannien vidhåller behovet av en omfördelning av jordbruksstöden så att gårdsstöden flyttas till landsbygdsstöden inom den andra pelaren.
Fastän Frankrike vill pruta på de allmänna budgetramarna, anser regeringen i Paris att jordbruket bör skonas från nedskärningar. Den franske europaministern Jean Leonetti betonade att jordbruket skapar arbetsplatser. Utan tillräckliga CAP-medel går det inte.
Flera av de tunga EU-länderna kritiserade också EU-kommissionen för att utgifter för agrara kriser och marknadsordningar har budgeterats utanför själva jordbrukskapitlet. Detta försämrar insynen i budgeten, klagade delegationerna.
Vid sidan av Frankrike, talade emellertid också Polen, Irland, Spanien, Italien och Rumänien för att jordbrukets budget bör godkännas enligt EU-kommissionens förslag.
Mötet leddes av Danmarks europaminister Nicolai Halby Wammen, som hade frågat ut varje EU-delegation om de samtycker till EU-kommissionens förslag till budgetram. Länder som inte samtycker, ombads ge ett eget förslag till en lämplig nivå.
Många länder betonade sin tillfredsställelse med kommissionens linje. Enligt flera delegationer sparar de nationella regeringarna kraftigt. EU-budgeten är i många fall ländernas enda möjlighet att genomföra investeringar för att skapa arbetsplatser.
Länderna betecknade kommissionens förslag som en miniminivå utan prutmån. Flera östeuropeiska länder passade på att kräva en snabbare utjämning av gårdsstöden till förmån för jordbrukarna i de nya medlemsländerna.
Spaniens europaminister Iñigo Méndez de Vigo betecknade kommissionens förslag som en god kompromiss som EU bör kunna leva med. Han tillade att det inte finns utrymme för nedskärningar inom områden som samhörighet och jordbruk.
Diskussionen vid det allmänna rådets möte kan betecknas som en orienteringsdebatt. Arbetet med den långsiktiga budgeten väntas pågå hela året på ministernivå. Det danska ordförandeskapet siktar på att under våren ta fram en solid grund för en diskussion om budgetramen vid Europeiska rådets möte i juni.
Den långsiktiga budgetramen spelar en viktig roll för diskussionerna om den kommande CAP-reformen. EU-länderna kan inte gå in på detaljer om jordbrukspolitiken innan de ekonomiska ramarna är fastslagna.
Svinvälfärd både smakar och kostar
Större golvyta, mera ljus, bomaterial och klövvänligt golv föreslås i utkastet till ny svinskyddsförordning. Målet är att öka svinens välmående. Ungefär hälften av svingårdarna kan bli tvungna att investera. Tanken är att förordningen ska träda i kraft i april i år. Innehållet diskuterades på ett seminarium förra veckan.
Martin Ylikännö, som representerade svinproducenterna, påminde att Finland redan i dag har en mycket hög standard på svinproduktionen, trots att branschens lönsamhet de senaste tio åren varit dålig.
- Ändamålet med förordningen är gott, men kostnaderna för höga. Att ytterligare belasta svinproducenternas ekonomi kan vara katastrofalt för den inhemska produktionen. Det är ett faktum att industrin är rätt kraftlös gentemot handeln, så det är osannolikt att vi får tillbaka investeringen via ett högre producentpris på kött.
MTT Ekonomisk forskning uppskattar att de ändringar som föreslås innebär en årlig kostnad på cirka 6,5 miljoner euro, eller att det blir 1-2 cent dyrare att producera ett kilo kött.
På gårdsnivå beräknas kostnaden i medeltal vara 3.251 euro per gård om året. Den verkliga kostnaden per gård varierar stort från gård till gård - enligt MTT är kostnaden för 95 procent av gårdarna 956-1.3335 euro per år. Dyrast blir att anpassa äldre, för över tio år sedan byggda eller ombyggda svinstall.
- Kravet på större andel fast golvyta innebär den största kostnaden. Denna kostnad står enligt beräkningarna för 52 procent av de sammanlagda kostnaderna, sade MTT-forskaren Timo Karhula.
Sjukboxarna står för 18 procent av kostnaderna och boxstorleken för 16 procent.
MTT:s beräkningar baserar sig på enkätsvar från 162 svinproducenter. Enkäten genomfördes år 2010.
- På basen av de uppgifter vi fick innebär den föreslagna förordningen ändringar på ungefär hälften av svingårdarna, enligt Karhula.
- På grund av den svaga ekonomin och lönsamhetsutvecklingen på svingårdarna är det motiverat med långa övergångstider och tillräcklig ersättning till exempel i form av investeringsstöd och högre producentpris på kött.
Forskarna och djurskyddsföreningarna ser de föreslagna åtgärderna som verkliga förbättringar för svinens välmående. Anna Valros, professor i veterinärmedicin med inriktning på djurvälfärd, samt djurskyddsföreningarnas representanter önskade att de föreslagna ändringarna träder i kraft så snart som möjligt, eftersom åtgärderna klart ökar klövhälsan och djurens uthållighet och minskar på svansbitning.
Enligt förordningstexten är övergångstiden för de flesta åtgärder 3-15 år. De längsta tiderna gäller åtgärder som kräver ändringar i svinstallens konstruktioner.
Förordningen som gäller svinens välfärd hör ihop med den totalreformen av djurskyddslagen som förbereds vid jord- och skogsbruksministeriet. I framtiden kommer motsvarande djurskyddsförordningar att ges också för andra djurslag.
Också på EU-nivå omarbetas djurskyddslagstiftningen som bäst, vilket LF informerade om förra veckan. Svinproducenten Martin Ylikännö ansåg att den inhemska lagstiftningen inte får vara strängare än EU:s, eftersom det leder till en konkurrensnackdel.
- Strängare djurskydd än i övriga EU borde vara frivilliga val för producenten, eller så ska investeringarna finansieras med offentliga medel, sade Ylikännö.
De viktigaste föreslagna förändringarna
- Större hinderfri golvyta per djur
- Större andel fast golvyta
- Sjukboxarnas andel minst 5 procent av ytan som krävs för den sammanlagda djurmängden
- Bomaterial för suggor och gyltor oberoende utgödslingssystem minst 1 vecka före beräknad grisning
- Material att böka i
- Dagsljus i alla avdelningar
- Belysning på minst 40 lux minst 8 timmar om dagen
- Bullernivån får bara tillfälligt överstiga 65 decibel
- Foderrännans minimilängd regleras enligt antal djur och deras storlek
- Ändamålet med förordningen är gott, men kostnaderna för höga. Att ytterligare belasta svinproducenternas ekonomi kan vara katastrofalt för den inhemska produktionen. Det är ett faktum att industrin är rätt kraftlös gentemot handeln, så det är osannolikt att vi får tillbaka investeringen via ett högre producentpris på kött.
MTT Ekonomisk forskning uppskattar att de ändringar som föreslås innebär en årlig kostnad på cirka 6,5 miljoner euro, eller att det blir 1-2 cent dyrare att producera ett kilo kött.
På gårdsnivå beräknas kostnaden i medeltal vara 3.251 euro per gård om året. Den verkliga kostnaden per gård varierar stort från gård till gård - enligt MTT är kostnaden för 95 procent av gårdarna 956-1.3335 euro per år. Dyrast blir att anpassa äldre, för över tio år sedan byggda eller ombyggda svinstall.
- Kravet på större andel fast golvyta innebär den största kostnaden. Denna kostnad står enligt beräkningarna för 52 procent av de sammanlagda kostnaderna, sade MTT-forskaren Timo Karhula.
Sjukboxarna står för 18 procent av kostnaderna och boxstorleken för 16 procent.
MTT:s beräkningar baserar sig på enkätsvar från 162 svinproducenter. Enkäten genomfördes år 2010.
- På basen av de uppgifter vi fick innebär den föreslagna förordningen ändringar på ungefär hälften av svingårdarna, enligt Karhula.
- På grund av den svaga ekonomin och lönsamhetsutvecklingen på svingårdarna är det motiverat med långa övergångstider och tillräcklig ersättning till exempel i form av investeringsstöd och högre producentpris på kött.
Forskarna och djurskyddsföreningarna ser de föreslagna åtgärderna som verkliga förbättringar för svinens välmående. Anna Valros, professor i veterinärmedicin med inriktning på djurvälfärd, samt djurskyddsföreningarnas representanter önskade att de föreslagna ändringarna träder i kraft så snart som möjligt, eftersom åtgärderna klart ökar klövhälsan och djurens uthållighet och minskar på svansbitning.
Enligt förordningstexten är övergångstiden för de flesta åtgärder 3-15 år. De längsta tiderna gäller åtgärder som kräver ändringar i svinstallens konstruktioner.
Förordningen som gäller svinens välfärd hör ihop med den totalreformen av djurskyddslagen som förbereds vid jord- och skogsbruksministeriet. I framtiden kommer motsvarande djurskyddsförordningar att ges också för andra djurslag.
Också på EU-nivå omarbetas djurskyddslagstiftningen som bäst, vilket LF informerade om förra veckan. Svinproducenten Martin Ylikännö ansåg att den inhemska lagstiftningen inte får vara strängare än EU:s, eftersom det leder till en konkurrensnackdel.
- Strängare djurskydd än i övriga EU borde vara frivilliga val för producenten, eller så ska investeringarna finansieras med offentliga medel, sade Ylikännö.
De viktigaste föreslagna förändringarna
- Större hinderfri golvyta per djur
- Större andel fast golvyta
- Sjukboxarnas andel minst 5 procent av ytan som krävs för den sammanlagda djurmängden
- Bomaterial för suggor och gyltor oberoende utgödslingssystem minst 1 vecka före beräknad grisning
- Material att böka i
- Dagsljus i alla avdelningar
- Belysning på minst 40 lux minst 8 timmar om dagen
- Bullernivån får bara tillfälligt överstiga 65 decibel
- Foderrännans minimilängd regleras enligt antal djur och deras storlek
Nu kan potatisodlarna fritt använda eget utsäde
Det är numera fritt fram för potatisodlarna att använda eget utsäde. Skyldigheten att använda certifierat potatisutsäde eller första skörden av certifierat utsäde, som var ett villkor i det nationella stödet till matpotatis, finns inte längre. Detta eftersom stödet har avvecklats.
Däremot gäller för potatisutsäde som för annat utsäde att det ska vara certifierat för att man får handla med det. Odlaren får alltså använda sitt eget ocertifierade utsäde, men får inte sälja det till sin granne. Man får inte heller sälja matpotatis som utsäde eller odla utsäde i en odlarring.
Det enda undantaget från den här regeln är kontraktsodling av stärkelsepotatis. För det ändamålet får man odla utsäde i en odlarring under övervakning av livsmedelssäkerhetsverket Evira.
Evira påminner om att ett regelbundet förnyande av utsädet kan hindra att skörden misslyckas totalt. Potatis är känslig för många skadliga sjukdomsalstrare. Såväl svamp som bakterie- och virussjukdomar samt nematoder hotar potatisskörden.
Om man använder samma utsädespotatis år efter år kan det minska skörden betydligt. Utsädets kvalitet sänks hastigt. Enligt finländska forskare tiofaldigas risken för virussjukdomar som potatis utsätts för redan under ett år, för känsliga sorter rentav mera. Problemet är i allmänhet Y-virus i potatis.
Det enda undantaget från den här regeln är kontraktsodling av stärkelsepotatis. För det ändamålet får man odla utsäde i en odlarring under övervakning av livsmedelssäkerhetsverket Evira.
Evira påminner om att ett regelbundet förnyande av utsädet kan hindra att skörden misslyckas totalt. Potatis är känslig för många skadliga sjukdomsalstrare. Såväl svamp som bakterie- och virussjukdomar samt nematoder hotar potatisskörden.
Om man använder samma utsädespotatis år efter år kan det minska skörden betydligt. Utsädets kvalitet sänks hastigt. Enligt finländska forskare tiofaldigas risken för virussjukdomar som potatis utsätts för redan under ett år, för känsliga sorter rentav mera. Problemet är i allmänhet Y-virus i potatis.
Hälften av lantbruksproduktionen ekologisk år 2030?
Delegationen för varumärket Finland har satt som mål att Finlands lantbruksproduktion ska vara till hälften ekologisk år 2030, men det målet är svårt att nå eftersom det skulle förutsätta en ökning av den ekologiska odlingen med tio procent per år. Det visar en färsk rapport - Lumou 50 - som sammanställts av Kauko Koikkalainen vid Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi, MTT.
En effektiv ekoproduktion skulle också kräva bättre samverkan mellan växtodling och husdjursproduktion. Trots att det ekologiska jordbruket fått ett stadigt fäste i Finland är produktionsytan endast 180.000 hektar eller 8 procent av hela den odlade arealen. Ekoprodukternas marknadsandel är däremot endast en procent, vilket tyder på att produktionskedjan inte fungerar utan problem.
En årlig tioprocentig ökning av ekologiskt odlat skulle betyda att takten vore dubbelt snabbare än vad den varit under senare år.
- Målet är en utmaning, men alls ingen utopi, säger Koikkalainen. Åtminstone inte inom alla sektorer av jordbruksproduktionen. Växtodlingen och husdjursproduktionen borde integreras i högre grad än vad de gör nu för att man ska kunna dra full nytta av ekoodlingens hela potential.
Enligt forskare Jukka Tauriainen som följt upp lönsamheten vid ekogårdarna är lönsamheten för ekologisk produktion bättre än för konventionell, vilket beror på bättre priser och ett något högre stöd.
I Finland baserar sig ekoproduktionen långt på odling av vall för gårdar med nötboskap. För närvarande finns dock en obalans i den ekologiska produktionen mellan avkastningen från åkrarna och vad som sedan erbjuds konsumenten: endast en del av det ekologiskt producerade fodret når marknaden som ekologiskt certifierade livsmedel.
- Nuförtiden är det vanligt att en gård har ekologiska odlingar, medan husdjursproduktionen är konventionell eftersom stränga gränser gör tröskeln hög för många bönder att övergå till ekologisk husdjursproduktion, förklarar Koikkalainen. Därför används merparten av ekofodret redan på gårdarna som ekofoder för konventionell boskap.
I rapporten Luomu 50 beskrivs två scenarier: ett som skulle innebära en utvidgning av den nuvarande ekoproduktionen och ett annat som skulle innebära ett framskridande av den ekologiska produktionens egen styrka och potential.
I det första alternativet skulle ekoprodukterna odlas i samma proportion som nu, men på hälften av den totala odlingsarealen. För närvarande odlas det mer ekologiska vallväxter än konventionella, medan andelen foder och brödsäd till större delen är konventionella. Den totala produktionen skulle vara 71 procent av den nuvarande och kostnaderna skulle stiga med 230 miljoner euro.
I det andra scenariot skiljer proportionerna sig något; för att få en större skörd skulle åkrarna odlas med snabbare mellanrum. Odlingen av trindsäd och foder skulle öka och genom att slå ihop växtodling och boskapsskötsel skulle boskapsgödseln effektivare kunna utnyttjas. Den totala avkastningen skulle vara 82 procent och kräva upp till 260 miljoner euro mer i stöd.
I ett tredje scenario skulle ekoproduktionen få öka i samma takt som den gjort under de senaste fem åren; 5,4 procent per år. Det skulle betyda att 20 procent av odlingsarealen skulle vara ekologisk år 2030. Ett mål som är möjligt att nå, enligt Koikkalainen, även om också det kräver mycket arbete.
De ekologiska trädgårdarna skulle också behöva ett lyft, eftersom arealen för närvarande är mindre än 1.000 hektar, vilket är 6 procent av den totala trädgårdsproduktionen. Proportionellt sett står bär- och fruktodlingarna för den största ekoproduktionen. Av dem är 12 procent ekologiska.
Under senare år har den ekologiska trädgårdsodlingen minskat med närmare 5 procent per år. Orsakerna till nedgången har berott på problem med odlingsteknik, växtskydd, marknadsföring och logistik samt att det inte finns någon ekonomisk morot för odlarna.
- De här problemen kunde man lösa om det bara fanns resurser för forskning, utbildning och rådgivning så att man kunde minska den enskilda odlarens risker i arbetet med utvecklingen av ekologisk trädgårdsodling, säger Koikkalainen.
En årlig tioprocentig ökning av ekologiskt odlat skulle betyda att takten vore dubbelt snabbare än vad den varit under senare år.
- Målet är en utmaning, men alls ingen utopi, säger Koikkalainen. Åtminstone inte inom alla sektorer av jordbruksproduktionen. Växtodlingen och husdjursproduktionen borde integreras i högre grad än vad de gör nu för att man ska kunna dra full nytta av ekoodlingens hela potential.
Enligt forskare Jukka Tauriainen som följt upp lönsamheten vid ekogårdarna är lönsamheten för ekologisk produktion bättre än för konventionell, vilket beror på bättre priser och ett något högre stöd.
I Finland baserar sig ekoproduktionen långt på odling av vall för gårdar med nötboskap. För närvarande finns dock en obalans i den ekologiska produktionen mellan avkastningen från åkrarna och vad som sedan erbjuds konsumenten: endast en del av det ekologiskt producerade fodret når marknaden som ekologiskt certifierade livsmedel.
- Nuförtiden är det vanligt att en gård har ekologiska odlingar, medan husdjursproduktionen är konventionell eftersom stränga gränser gör tröskeln hög för många bönder att övergå till ekologisk husdjursproduktion, förklarar Koikkalainen. Därför används merparten av ekofodret redan på gårdarna som ekofoder för konventionell boskap.
I rapporten Luomu 50 beskrivs två scenarier: ett som skulle innebära en utvidgning av den nuvarande ekoproduktionen och ett annat som skulle innebära ett framskridande av den ekologiska produktionens egen styrka och potential.
I det första alternativet skulle ekoprodukterna odlas i samma proportion som nu, men på hälften av den totala odlingsarealen. För närvarande odlas det mer ekologiska vallväxter än konventionella, medan andelen foder och brödsäd till större delen är konventionella. Den totala produktionen skulle vara 71 procent av den nuvarande och kostnaderna skulle stiga med 230 miljoner euro.
I det andra scenariot skiljer proportionerna sig något; för att få en större skörd skulle åkrarna odlas med snabbare mellanrum. Odlingen av trindsäd och foder skulle öka och genom att slå ihop växtodling och boskapsskötsel skulle boskapsgödseln effektivare kunna utnyttjas. Den totala avkastningen skulle vara 82 procent och kräva upp till 260 miljoner euro mer i stöd.
I ett tredje scenario skulle ekoproduktionen få öka i samma takt som den gjort under de senaste fem åren; 5,4 procent per år. Det skulle betyda att 20 procent av odlingsarealen skulle vara ekologisk år 2030. Ett mål som är möjligt att nå, enligt Koikkalainen, även om också det kräver mycket arbete.
De ekologiska trädgårdarna skulle också behöva ett lyft, eftersom arealen för närvarande är mindre än 1.000 hektar, vilket är 6 procent av den totala trädgårdsproduktionen. Proportionellt sett står bär- och fruktodlingarna för den största ekoproduktionen. Av dem är 12 procent ekologiska.
Under senare år har den ekologiska trädgårdsodlingen minskat med närmare 5 procent per år. Orsakerna till nedgången har berott på problem med odlingsteknik, växtskydd, marknadsföring och logistik samt att det inte finns någon ekonomisk morot för odlarna.
- De här problemen kunde man lösa om det bara fanns resurser för forskning, utbildning och rådgivning så att man kunde minska den enskilda odlarens risker i arbetet med utvecklingen av ekologisk trädgårdsodling, säger Koikkalainen.
Nygammal vd för ÅPF
Agronom Henry Lindström återkommer den 2 april som verkställande direktör för Ålands producentförbund. Han blir då ny vikarie för den ordinarie tjänsteinnehavaren Birgitta Eriksson-Paulsson, som på nytt blir moderskapsledig. Nuvarande vikarien Tage Eriksson återgår till sin "ordinarie tjänst" som bonde på Hammarudda Gård.
Trots att Lindström var erbjuden tjänst som kommundirektör i Sund väljer han att bli vikarie på ÅPF, där han var ordinarie vd åren 1999 till 2005 innan han kom in i Ålands parlament lagtinget. Han är också aktiv jordbrukare och därför ligger lantbruksfrågorna nära hans hjärta.
Lindström konstaterar att det viktigaste arbetet för ÅPF nu blir att bevaka att EU:s nya landsbygdsutvecklingsprogram blir bra för det åländska jordbruket.
- Dessutom tycker jag att ÅPF:s vd också ska fungera som bollplank och peka på olika möjligheter att utveckla enskilda gårdar.
En annan viktig sak enligt Lindström är att för konsumenterna lyfta fram vikten av lokalproducerade livsmedel och därmed "fortsätta på den linje som ÅPF redan haft".
Henry Lindström är utbildad agronom vid Sveriges lantbruksuniversitet i Ultuna utanför Uppsala. Innan han blev vd för ÅPF jobbade han nästan 15 år på Ålands landskapsregering, som tidigare hette landskapsstyrelsen. Han var landskapsagronom och chef för jordbruksbyrån när han slutade 1999.
Nu räknar han också med att få nytta av de politiska kontakter han knutit under åren i lagtinget.
- Alla kontakter åt olika håll inom det politiska etablissemanget brukar vara väldigt bra.
Den nuvarande ÅPF-vikarien Tage Eriksson, som alltså slutar i april, påpekar att den "nygamla vikarien" Lindström står inför många utmaningar. Eriksson hänvisar till lantbrukets snabba strukturrationalisering sedan anslutningen till EU.
- Trots det upplever i dag de flesta produktionsinriktningarna en lönsamhetskris då kostnadshöjningarna varit svåra att kompensera på grund av låga produktpriser, förklarar Tage Eriksson och betonar att ÅPF "aktivt bevakar och deltar i" processen för att utforma Ålands nya landsbygdsutvecklingsprogram för åren 2013-2020.
Lindström konstaterar att det viktigaste arbetet för ÅPF nu blir att bevaka att EU:s nya landsbygdsutvecklingsprogram blir bra för det åländska jordbruket.
- Dessutom tycker jag att ÅPF:s vd också ska fungera som bollplank och peka på olika möjligheter att utveckla enskilda gårdar.
En annan viktig sak enligt Lindström är att för konsumenterna lyfta fram vikten av lokalproducerade livsmedel och därmed "fortsätta på den linje som ÅPF redan haft".
Henry Lindström är utbildad agronom vid Sveriges lantbruksuniversitet i Ultuna utanför Uppsala. Innan han blev vd för ÅPF jobbade han nästan 15 år på Ålands landskapsregering, som tidigare hette landskapsstyrelsen. Han var landskapsagronom och chef för jordbruksbyrån när han slutade 1999.
Nu räknar han också med att få nytta av de politiska kontakter han knutit under åren i lagtinget.
- Alla kontakter åt olika håll inom det politiska etablissemanget brukar vara väldigt bra.
Den nuvarande ÅPF-vikarien Tage Eriksson, som alltså slutar i april, påpekar att den "nygamla vikarien" Lindström står inför många utmaningar. Eriksson hänvisar till lantbrukets snabba strukturrationalisering sedan anslutningen till EU.
- Trots det upplever i dag de flesta produktionsinriktningarna en lönsamhetskris då kostnadshöjningarna varit svåra att kompensera på grund av låga produktpriser, förklarar Tage Eriksson och betonar att ÅPF "aktivt bevakar och deltar i" processen för att utforma Ålands nya landsbygdsutvecklingsprogram för åren 2013-2020.
