Ledaren 3.9.2010:
Klarhet behövs kring avloppsvattenförordningen

Statsrådets förordning om behandling av avloppsvatten i områden utanför vattentjänstverkens avloppsnät trädde i kraft 2004. Den har dock en övergångsperiod på tio år vilket betyder att fastighetsägarna måste uppfylla alla förordningens krav från och med 2014. Förordningen berör cirka 300.000 fastigheter på landsbygden.
Bosättningen på glesbygden beskylls i dagens läge för att vara den näst största enskilda näringsbelastaren av våra vattendrag. Med glesbygdsbosättning menas i det här fallet sådana fastigheter som inte finns på ett vattentjänstverks verksamhetsområde. En invånare utanför ett nätverk belastar vattendragen lika mycket som 6-7 invånare som är anslutna till kommunala avloppsnätverk.
Förordningen förutsätter att 90 procent av hushållsavloppsvattnets organiska material (BOD7) renas bort, 85 procent av fosforn och 40 procent av kvävet. Förordningen berör samtliga fastigheter som producerar avloppsvatten förutom dem som befinner sig på ett vattentjänstverks verksamhetsområde och därför måste ansluta sig till det befintliga avloppsnätverket.
Förordningen berör inte heller fastigheter som har miljötillstånd där krav på behandling av avloppsvatten bestämts eller fastigheter som producerar små och ofarliga mängder avloppsvatten. Här avses till exempel fastigheter utan rinnande vatten.
Ett reellt problem med avloppsvattenförordningen är att det råder stor oklarhet kring hur den ska tillämpas. Den är skriven så att den möjliggör olika tolkningar. Tolkningar utgående från samma text kan alltså i värsta fall leda till stora skillnader i det praktiska utförandet: än så länge har det i de flesta fall varit fritt fram för kommunernas tjänstemän att tolka och tillämpa förordningen.
En arbetsgrupp som leddes av utredningsman Lauri Tarasti föreslog före årsskiftet preciseringar av bestämmelserna: bland annat borde mindrebemedlade få bidrag för att uppdatera sin avloppshantering och personer som senast under 2013 fyller 70 år få tilläggstid till slutet av 2017 för att uppfylla kraven. Enligt ett lagförslag som nu förbereds vid miljöministeriet sänks åldern till 68 år.
Tarasti föreslog också att man skulle avsätta resurser för rådgivning och för att sprida kunskap om förordningen och om olika avloppshanteringslösningar. Kunskap och tydlighet är precis vad som behövs för att råda bot på all flummighet som rått kring de här frågorna.
Den förra miljöministern Jan-Erik Enestam (sfp), vars ministerium då det begav sig beredde avloppsvattenförordningen, och som fattade beslutet om dess förverkligande sade i förra veckan att han blev förd bakom ljuset av ministeriets tjänstemän. Enestam säger att han försäkrades att invånarna på landsbygden hade bra och billiga lösningar att välja på inför år 2014 då övergångsperioden är slut.
Enligt Enestam håller dock inte det löftet och kalaset blev både besvärligt och dyrt. Experter beräknar att kostnaderna för en reningsanläggning för ett normalstort hushåll är mellan 4.000 och 10.000 euro beroende på metoden som används.
Man kan fråga sig varför Jan-Erik Enestam kommer med sina uttalanden först nu. Enligt Hufvudstadsbladet (26.8) är en av orsakerna till att han aktualiserar frågan att han personligen fått känna av lagens krav när han bygger sig en sommarstuga. Enestam har nu med egna ögon sett hur tokigt lagen tillämpas och säger att det inte var meningen att så skulle ske.
Också den nuvarande miljöministern, Paula Lehtomäki (C), sade för en tid sedan till tidningen Etelä-Suomen Sanomat att det är skäl att överväga en lindring av kraven. Det är ingen hemlighet att förordningen orsakat förbittring särskilt i Centerns led. Då tolkade många Lehtomäkis uttalande som att hon mer eller mindre ville skrota hela förordningen. Men så är inte fallet.
I Maaseudun Tulevaisuus (27.8) säger nämligen Lehtomäki att avloppsvattenförordningen inte ska öppnas för ny beredning och att beslutet inte var felaktigt. Miljöministern understryker att avloppshanteringen bör förbättras också utanför vattentjänstverkens verksamhetsområden och att man gjort mycket för att genomförandet av förordningen ska ske med sunt bondförnuft. Låginkomsttagare kan bland annat få reparationsbidrag och hushållsavdraget har även höjts.
Lehtomäki säger nu att hon står bakom avloppsvattenförordningen med hela sin vikt. Såtillvida ger Lehtomäkis ställningstagande klarhet i vad invånarna på glesbygden har att gå efter. Och klarhet är vad som behövs inte minst från beslutsfattarhåll. Ett dilemma med att politiker uttalar sig till höger och vänster om att förordningen är för sträng eller att den inte fungerar är att trovärdigheten urholkas.
Detaljerna behöver en kritisk översyn, men det är absolut inget fel med förordningens mål. Samtliga åtgärder som strävar efter att minska vattendragens eutrofiering behövs. Vi ska inte heller glömma att ju mer man ger efter i glesbygdens avloppshantering desto hårdare riskerar kraven bli på jordbruket, eftersom näringsbelastningen av vattendragen måste sänkas i alla fall. Att nu sänka kraven i vid omfattning är kanske inte heller riktigt rättvist mot dem som satsat på rening av sitt avloppsvatten.
Det är klart att man måste kunna justera uppenbara oegentligheter. Men allteftersom 2014 kommer närmare behövs långsiktighet och en försäkran om att lagda kort ligger. Människor ska bo på glesbygden också efter riksdagsvalet om sju månader.

Staffan Björkell
staffan.bjorkell(at)helsinki.fi

Utskriftsvänlig version »»